Too late for apologies.

Idag satt jag och läste på biblioteket. När jag gick och köpte kaffe så lät jag mina grejer lika kvar, lite inländskt godtroget så där. När jag kommer tillbaka upptäcker jag den här skymfen mot allt vad god smak heter:


Jag kan krypa till korset och erkänna att jag faktiskt lyssnat på Charta 77 en gång i tiden, jag har till och med en samlingsskiva med dem, så jag kan ta det här angreppet, det finns belägg liksom. Väl hemma upptäcker jag dock ytterligare ett angrepp. Om Charta 77 är att likna vid Falklandskriget så är det här båda världskrigen på en gång:


Personen som begick det här.. det här övergreppet mot mig och allt vad god smak heter ska få ett straff av bibliska proportioner. Någon ska betala för det här, och jag är i det stadiet att det kvittar om några oskyldiga stryker med.

You lit the fire and then just turned and walked away.
This is revenge , my friend. This time you're gonna pay.
I have no sympathy, you're never gonna learn.
You lit the fire, and now you're gonna burn.

Final Exit - Revenge

P.S.
Jag inser att det finns en chans att snubbarna i Social Bombs läser det här i och med att internet är öppet för alla, även folk som gör värdelös musik: Jag har inget emot er som personer, men eran musik kan vara det sämsta som Umeå har producerat, och jag har hört Slutstation Tjernobyl.
D.S.

This is Umeå man, don't you understand!?

Kära dagbok på internet:

Saker har hänt.

Jag har börjat studera Genusvetenskap vid Umeå Universitet. Det är spännande tycker jag. Vi läser en massa texter som ibland är lätta och ibland svåra. Vi har en massa diskussioner som känns givande. Jag trivs i klassen, alla är snälla. Vi har en gjort en hemtenta. Det var jobbigt.

Jag tycker om en person som tycker om mig. Det känns fint och bra.

Jag bor Öst på stan i en källarlägenhet som jag tycker kostar lite mycket, men den är fin trots att det luktar avlopp och elementet inte fungerar.

Nu ska jag fortsätta studera så att jag inte skämmer ut mig på seminariet på onsdag. Jo, jag vet att det är måndag men jag måste ta det här på allvar, men det är en massa som har hänt sen gymnasiet som jag inte fattade förra gången. Du vet, när jag läste kemi och det slutade i en akademisk katastrof. Det gör jag helst inte om.

Tack och hej, död jästpastej.

Min farsa är häftigare än din farsa: finalen.

För att kort sammanfatta Kebnekaise så att jag kan gå vidare med den här bloggen:

"Upp ska vi, om vi så bägge ska grina."

Farsans egna ord under ett "ja, vi lever"-samtal mellan han och morsan.
Vi kom upp, vi grät i och för sig inte, men det var ingen dans på rosor. Det var 14 timmar som kantades av ett trasigt knä, snö, regn, blåst och allmänt svårmod. Väl på toppen såg man ingenting, alltså ingenting ingenting. Farsan beskrev det träffande som att bli nedsänkt i ett mjölkpaket.

Nu är det gjort och farsan är en geografisk punkt rikare.

Jag är absolut inte missnöjd. Vi lärde oss en hel del om livet på blåsiga fjällsidor och vi började bara att bråka ett fåtal gånger. Nu har jag dessutom en massa mäktiga vyer till min "find your happy place"-samling.

Vad för häftigheter som nu stundar vet jag inte, men ni kan ge er fan på att det kommer att vara häftigt.

Job out.

Min farsa är häftigare än din farsa pt. 4

Aah, farsan, ett sånt outtömligt förråd på häftighet.

Senaste bedriften är att han idag MMS:ade mig ifrån Sveriges lägsta punkt, en torrlagd sjö i Kristianstad, och har då besökt 5 av Sveriges 6 geografiska extremer. Farsgubben har genom året plockat Sveriges nordligaste, Treriksröset, sydligaste, Smygehuk, östligaste, Camp East i Haparanda, och västligaste, Svinesund. Den sistnämnda är vi dock lite osäkra på, men där kanske blogosfären vill dra sitt strå till stacken?

Nästa vecka smäller det: Kebnekaise! Det känns stort att få stå vid farsans sida när denna bedrift genomförs. Jag är dessutom villig att bära min lätt trivselfete far på ryggen den sista biten, för det är så vi Andersöner jobbar. Dock kan jag inte undvika tanken på vad som ska hända efter det? Sveriges icke landliga extremer, kanske? Det vill säga att skicka upp farsan i en rymdraket, eller ett flygplan, till "the edge of space" och sänka honom i ubåt eller dykarklocka till Hornavans botten, eller åtminstonde hans askor.

I övrigt vankas det flytt från Byn. Känns spännande.
Fred.

Job Amöba vs. ev. Gud

Det var längesen, om någonsin, som jag ansåg mig tro på Gud. Visst, jag är döpt och konfirmerad, och när farmor levde så brukade hon ta med mig till kyrkan, men särskilt troende har jag aldrig varit. Nu som crust-as-fuck 20-åring har jag gått ur Svenska Kyrkan som ett ställningstagande, och inte av snålhet som de flesta verkar tro. Nu är säger jag inte bara att jag är ateist utan är det också på pappret.

Idag bevisades återigen att Gud, om han finns, är ett riktigt praktarsle. Jag har varit sjuk typ hela veckan och fick ställa in både en kanotutflykt och Punk Illegal, och idag när jag äntligen känner mig frisk nog för att skata så händer det här: Alex ringer vid tolv och säger att vi drar och skatar klockan två, visst, säger jag. Efter att ha duschat bort den gångna veckans sjukdom och tagit på mig riktiga byxor och hela den grejen så har jag en massa tid över och bestämmer mig för att försöka läsa klart The Fellowship of The Ring innan klockan två. Halv två hör jag det förhatade smattret av regndroppar mot altantaket och svär en stund. Tjugo över två ringer Alex och säger att det har slutat regna och är torrt på ytan. Jag drar dit men hinner bara high-fiva Alex och Tobbe och droppa för en line innan det börjar regna igen och vi tvingas avbryta. Det har sagts förr och tål att sägas igen, om Gud finns så bör han hängas.

Organiserad religion - Nej, nej, nej, för helvete!

Min farsa är häftigare än din farsa pt. 3

Äntligen når jag upp till en trilogi!

Jag och käre far har planerat att bestiga Kebnekaise och samtidigt besöka Sveriges enda glaciär, Tarfala. Det här innefattar en jävla massa spankulerande och farsan är inte den som, i likhet med de flesta gubbar i 50-årsåldern, motionerar eller över huvudtaget rör på sig i onödan. Jag menar, Malå är inte stort, men han kör ändå bil till jobbet. Lite orolig över hur bra han ska klara av den här strapatsen frågar jag följande:

Jag: Ska vi träna innan vi åker till Kebne?
Farsan: Hmm, jag kanske går till jobbet nån dag.

Optimist eller dum i huvudet, det bestämmer ni.

Fotnot: När jag tänker efter så har han mer erfarenhet av att gå långt med tung ryggsäck, i och med att hon gjort lumpen. Det var 30 år sen iofs. Vi får se vad som händer och jag rapporterar ev. hur allt gick på er favoritblogg Nej Fortsätta!

Min farsa är häftigare än din farsa pt. 2

Det här har mer att göra med att jag verkligen är min fars son, även om han förnekar det ibland.
Exempel från när jag var typ 13:

Farsan: Hur lång har du tänkt bli egentligen?
Jag: Jag vet inte, 1.90 som farsgubben kanske.
Farsan: Men jag är inte.. Jaha, du menar långa brevbäraren.

I vilket fall:

Robin Söderlind har just vunnit en tennisfinal, eller nåt, när följande utspelas:

Mamma: Tänk vad roligt att han vann!
Jag: Nja, så stort är det väl inte?
Mamma: Det är det väl visst!
Jag: Du glömmer en viktig sak...
Farsan: ... det är tennis.
Jag: ... det är tennis.