"Hey, I believe in god, man. I've seen him, I've felt his power! He plays drums for Led Zeppelin and his name is John Bonham, baby! "

Vi ska ut på turné med min Rock n' Roll-enhet Amöba i Februari, men mer om det i ett senare inlägg, inför det har jag köpt ett språnkarns nytt trummset ( East All Birch för alla nördar där ute), och det visade sig att jag som vanligt tagit mig vatten över huvudet. Vet ni hur många små jävla molijoxer det finns i ett trummset? Skitmånga. Det är som att lägga pussel med tumvantar, och att stämma skiten vill jag inte ens gå in på.

En annan intressant grej är att nivån på mitt trummspel har gått i en sinuskurva. När vi började med Amöba så var jag rätt dålig, sen så blev jag bättre eftersom och peakade när jag lärde mig allas favvokomp, D-takten. Sen så låg vi på is en hel sommar och i slutet på den sommaren så skaffade jag mitt första trummset (2000 spänn för ett risigt Tama-set, sämsta affären i mitt liv) och det hjälpte väl att bli lite bättre. Sen hände nåt.
När vi var i studion för att spela in vår andra sjua (även det kommer utvecklas i en senare post) så bara brast allt. Ingenting satt som det skulle mer eller mindre. Det här kan ha att göra med att den sättning vi har nu består av två snubbar som faktiskt kan nåt om musik och två klåpare, därför hade det faktum att mitt trummspel lät som när man tappar en stol nerför en trapp blivit ett problem. Sen hände nåt igen. När vi repade i helgen så påpekade David att det faktiskt lät bra. Den piskande virveltrumman låg där den skulle och fillsen låg i början på takten och inte lite före och lite efter på samma gång.
Det här är intressant därför att det här är första gången mig veterligen jag faktiskt blivit bättre på något jag fått kritik för. Allt annat som jag blivit kritiserad har jag mig veterligen slutat med, men aldrig mer.
Odugligen i mig har dött och en ny positiv människa med självförtroende har triumferande uppenbarats ur mörkret.

Jag är ingen Max Ward eller Chrille Lindholm och verkligen inte John Bonham. Jag är John Andersson och ibland så funkar det också.

"Men jag vill jobba med meedia!"

Öh.

Egentligen vill jag göra ett fanzine (papperszine alltså för alla teknikfetischister). Det kanske kommer ett tids nog, men tillsvidare blir det en blogg.

För er som undrar över titeln så är "Nej Fortsätta!" det man utbrister när man är så utmattad att det språkliga centrumet i hjärnan gett upp. Fast egentligen är det en låt av japanska Frigöra.