Too late for apologies.

Idag satt jag och läste på biblioteket. När jag gick och köpte kaffe så lät jag mina grejer lika kvar, lite inländskt godtroget så där. När jag kommer tillbaka upptäcker jag den här skymfen mot allt vad god smak heter:


Jag kan krypa till korset och erkänna att jag faktiskt lyssnat på Charta 77 en gång i tiden, jag har till och med en samlingsskiva med dem, så jag kan ta det här angreppet, det finns belägg liksom. Väl hemma upptäcker jag dock ytterligare ett angrepp. Om Charta 77 är att likna vid Falklandskriget så är det här båda världskrigen på en gång:


Personen som begick det här.. det här övergreppet mot mig och allt vad god smak heter ska få ett straff av bibliska proportioner. Någon ska betala för det här, och jag är i det stadiet att det kvittar om några oskyldiga stryker med.

You lit the fire and then just turned and walked away.
This is revenge , my friend. This time you're gonna pay.
I have no sympathy, you're never gonna learn.
You lit the fire, and now you're gonna burn.

Final Exit - Revenge

P.S.
Jag inser att det finns en chans att snubbarna i Social Bombs läser det här i och med att internet är öppet för alla, även folk som gör värdelös musik: Jag har inget emot er som personer, men eran musik kan vara det sämsta som Umeå har producerat, och jag har hört Slutstation Tjernobyl.
D.S.

This is Umeå man, don't you understand!?

Kära dagbok på internet:

Saker har hänt.

Jag har börjat studera Genusvetenskap vid Umeå Universitet. Det är spännande tycker jag. Vi läser en massa texter som ibland är lätta och ibland svåra. Vi har en massa diskussioner som känns givande. Jag trivs i klassen, alla är snälla. Vi har en gjort en hemtenta. Det var jobbigt.

Jag tycker om en person som tycker om mig. Det känns fint och bra.

Jag bor Öst på stan i en källarlägenhet som jag tycker kostar lite mycket, men den är fin trots att det luktar avlopp och elementet inte fungerar.

Nu ska jag fortsätta studera så att jag inte skämmer ut mig på seminariet på onsdag. Jo, jag vet att det är måndag men jag måste ta det här på allvar, men det är en massa som har hänt sen gymnasiet som jag inte fattade förra gången. Du vet, när jag läste kemi och det slutade i en akademisk katastrof. Det gör jag helst inte om.

Tack och hej, död jästpastej.

Min farsa är häftigare än din farsa: finalen.

För att kort sammanfatta Kebnekaise så att jag kan gå vidare med den här bloggen:

"Upp ska vi, om vi så bägge ska grina."

Farsans egna ord under ett "ja, vi lever"-samtal mellan han och morsan.
Vi kom upp, vi grät i och för sig inte, men det var ingen dans på rosor. Det var 14 timmar som kantades av ett trasigt knä, snö, regn, blåst och allmänt svårmod. Väl på toppen såg man ingenting, alltså ingenting ingenting. Farsan beskrev det träffande som att bli nedsänkt i ett mjölkpaket.

Nu är det gjort och farsan är en geografisk punkt rikare.

Jag är absolut inte missnöjd. Vi lärde oss en hel del om livet på blåsiga fjällsidor och vi började bara att bråka ett fåtal gånger. Nu har jag dessutom en massa mäktiga vyer till min "find your happy place"-samling.

Vad för häftigheter som nu stundar vet jag inte, men ni kan ge er fan på att det kommer att vara häftigt.

Job out.