För att kort sammanfatta Kebnekaise så att jag kan gå vidare med den här bloggen:
"Upp ska vi, om vi så bägge ska grina."
Farsans egna ord under ett "ja, vi lever"-samtal mellan han och morsan.
Vi kom upp, vi grät i och för sig inte, men det var ingen dans på rosor. Det var 14 timmar som kantades av ett trasigt knä, snö, regn, blåst och allmänt svårmod. Väl på toppen såg man ingenting, alltså ingenting ingenting. Farsan beskrev det träffande som att bli nedsänkt i ett mjölkpaket.
Nu är det gjort och farsan är en geografisk punkt rikare.
Jag är absolut inte missnöjd. Vi lärde oss en hel del om livet på blåsiga fjällsidor och vi började bara att bråka ett fåtal gånger. Nu har jag dessutom en massa mäktiga vyer till min "find your happy place"-samling.
Vad för häftigheter som nu stundar vet jag inte, men ni kan ge er fan på att det kommer att vara häftigt.
Job out.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar